Abraham klatschade sig om benen, när han gick över gårdsplanen. Och småsvor så stilla för sig själv. Det hade varit en obehaglig stund. Och till på köpet kom hustomten stickande fram bakom knuten och lyfte på luvan.
—Nå?
—Jag kommer den femtonde. Men inte för att ta platsen från herr Halling, eftersom jag bara är elev och endast stannar ett år. För resten är det människans sak. Fruns menar jag. Och inte min.
—Förstås, förstås, sade hustomten.
Abraham red sin spattiga häst, och trots spatten gick det snällt undan. Men när han kom under björkarnas snedvridna grenar, höll han inne. Två kvinnor sutto på bänken vid Backarnas husknut. Evelin och Elsa. Abraham steg av och vinkade Elsa till sig.
—Är du nu tillsammans med henne?
—Får jag inte det?
—Du får, vad du vill. Men hon är ju galen. Går du i bönhuset också?
—Ja.
—Du lovade ju att inte gå i bönhuset.