—Då tycker du inte om mig.
—Jo, sade Abraham, det gör jag. Och just därför far jag till Björkenäs för att lära i mitt yrke. För det är av det vi ska leva, du och jag.
Elsa sade:
—Jag vet nog, vad man får lära på Björkenäs.
—Talar du illa om folk? Du tycker ju synd om alla människor, varför talar du då illa om dem?
Hon vände honom ryggen, och Abraham red vidare.
* * * * *
Lille ingenjören låg i sin säng. Han hade feber, han hade örsprång och fröken Agnes hade tvingat på honom en nattmössa, lite gulnad av ålder men med fina spetsar i kanten. Ingenjören var smått generad för mössans skull och låg och drog i banden.
—Det här mössan, sade han till Abraham, den är gammal. Den har tillhört din mormor, Louise Broms, född Roth. Ja, henne såg du aldrig, men det var en präktig gumma. Alldeles som din mor. Marie bråddes nog på henne. Mest åtminstone.
Abraham redogjorde för sin beskickning. Allting klappat och klart.
Björner skulle få en duvning, och köpet kunde avslutas när som helst.
Ingenjören satte sig upp i sängen och knäppte sina händer.