—Verkligen, verkligen! Ja, du Abraham, du vet inte, hur det känns. Det här har nästan varit en livssak för mig. Redan under svärfars tid höll jag ju på och strävade för att få någon hyfs på den otäcka Blekängen. Och ser du nu, när staden ställes inför ett fullbordat faktum, och när Blekängen inte längre kan sägas vara en utkant, så måste de! Tänk, därhän har jag verkligen fått det—
—Men vet du, sade han och sjönk ned på kuddarna, det är allt skönt, att du har kommit hem, min gosse. För krafterna, krafterna—
—Det är influensan. Det går snart över.
—Ja, ja—Men så får man så besynnerliga idéer, när man blir gammal. Ja, ja, man blir lite besynnerlig—
Han blundade. Huvudet sjönk in i mössan, ansiktet doldes och endast nästippen stack skarp och smal upp ur spetsarna.
—Vet du, vad jag ligger och tänker på? frågade han. Och utan att slå upp ögonen fortsatte han stilla och lågmält:
—Jo, jag tänker på Vickberg, gubben. Du minns, att hans hand stack ut genom rutan. Det var precis som om han—
Han tystnade. Abraham sade:
—Ja, det var ju en tillfällighet. Fast det såg hemskt ut.
—Ja, ja. Men så ligger jag och tänker. Ja, det är ju sådana där idéer. Men jag tycker nästan—jag tycker nästan, att jag borde ha tagit honom i hand—