—Det behövs inte, mumlade Larsson, som oupphörligt strök sig över det långa, smala ansiktet.
—Jo, det behövs. Jag har rent samvete och vill icke stå i någon tvetydig dager. Herrarna vet, att min svärfar är en narr. I fråga om affärer kan man gott säga, att han är mindre vetande. Men att få honom ställd under förmyndare är tyvärr omöjligt. Således tvingas jag att på annat sätt söka rädda den del av arvet, som rätteligen tillkommer mig. Har jag icke rätt? Jo. Har jag icke rent samvete? För visso. Vad herrarnas samveten beträffar, så är det en sak, som inte angår mig. Jag kan inte reda mig utan herrarnas hjälp. Och jag tror inte, att herrarna kan reda sig utan min. Eller hur?
Hagelin stirrade framför sig, orörlig. Larsson suckade bakom handen.
—Ja, hur menar lektorn?
—Jag menar, att vi måste ta hand om min svärfars affärer. Han har sökt lån hos direktörn, och direktörn har sagt nej. Det var dumt, mycket dumt. Tror inte direktörn, att han kan skaffa sig pengar på annat håll? I Stockholm till exempel? När han sedan kullbytterar, kommer Blekängen i främmande händer, Blekängen och Backarna. Och Backarna är en god affär.
—Joo, mumlade direktören. Hagelin stirrade ut i vårkvällen. Aposteln kramade ihop en kriabok och demonstrerade med denna stav.
—Herrarna vet likaväl som jag, att bolaget går ikull, och sannolikt följer svärfar efter. Är det då inte i herrarnas intresse att kunna bestämma rätta tidpunkten för kullerbyttan? Kommer de väl över det värsta föret, så vet man aldrig, hur det går. Och dessutom blir staden förr eller senare tvungen att köpa Blekängen, åtminstone en del. Nå, svärfar vill ha hundra eller hundrafemtio tusen och bolaget lika mycket. Inte mot inteckning, säger direktörn. Och det är jag med om. Det skulle—skulle bli kinkigare. Men mot revers. Namnen äro likgiltiga, eftersom värdet finns där, ifall svärfar skulle gå i konkurs. Sex månaders växel, till exempel. Sex månader är sannolikt till fyllest. Då ha de betalt Backarna med åttio och sannolikt byggt upp resten. Då är tiden inne.
—Mja, ja. Jag hade nog tänkt, att ingenjörn skulle kunna få hundra. Mot revers. Men inte bolaget. Ånej, nää.—Det skulle väl allt se illa ut. Kanske, mja. Om det stoppades på samma gång. Från samma håll. Och så vet man aldrig—nää—
—Ja, då får herr Hagelin—
Hagelin vände sig mot honom och såg honom rakt in i ögonen.