—Vi äro fattiga, herr lektor. Vi ha inga pengar. Jag har lovat herr lektorn mitt biträde så till vida, att jag ansvarar för Zionsborg. Vi ska icke blanda oss i affären, vilket vi annars mycket väl kunde göra. På mer än ett sätt. Men vi räkna på herrarnas erkänsla. Och jag tror inte, att herrarna komma att glömma bort oss.
Han smålog och vände sig åter mot fönstret. Byggmästaren tittade förstulet fram mellan fingrarna och blinkade, när han mötte Apostelns blick.
—Ja, sade Aposteln, jag skulle ju möjligen kunna skaffa bolagets pengar. Men jag vill inte stå som långivare.
—Det går ju genom Björner, mumlade direktören. Häradshövdingen är ju känd för att vara en human och diskret man.
—Jo, sade Aposteln. Han fick bloden åt huvudet, reste sig och började springa av och an i rummet. Hagelin vände sig långsamt om och tittade förstulet fram mellan fingrarna och blinkade, när han mötte zionistens blick.
—Ja, mina herrar. Aposteln stannade och pustade ut. Ja, jag ska göra det. Men då måste ni förbinda er att lämna Backarna åt mig. Jag menar, att vid en eventuell auktion inte uppträda som köpare. Det är ingen lysande affär. Men det begär jag inte heller. Det är alltid så mycket, att jag har säkerhet för mina pengar.
—Lektorn kan lita—
—Det gör jag. Men skulle jag märka svek på något håll—Porslinsögonen stucko fram, vitan lyste blå med skarpa röda strimlor. Herrarna vet—vet att jag inte är att leka med.
—Ååh, lektorn—, mumlade Larsson sorgset förebrående. Hagelin ryckte på axlarna.
—Vi fattiga zionister göra inga affärer. Vi skulle naturligtvis kunna köpa Blekängen av ingenjören, som i så fall icke behövde några växlar. Men vi räkna på herrarnas erkänsla. Och jag tror inte att herrarna ska glömma oss.