J. A. Broms' gamla droska skramlade vidare. Fabrikshästen höll sig vid vägkanten, tog betslet mellan tänderna, grinade och snappade efter nyutsprucket löv.
—Nå, hur blir det? frågade Ohlsson. Vi lär ju ska få både vatten och avlopp?
—Troligen. Doktorn ställde till med ett himla väsen i hälsovårdsnämnden. Och nämnden på drätselkammarn och drätselkammarn på stadsfullmäktige. För resten har Bethania-Larsson blivit mjuk som en vante. Han vet väl att Zion är emot oss—
—Och vem ska leverera rören? frågade Ohlsson. Det blir väl Broms &
Krok?
—Tja, det vet jag inte. Vi ha levererat förr till stan—
—Det blir det säkert, avgjorde Ohlsson och klatschade ett par slag över fabrikshästens ostyriga huvud. Abraham funderade en stund och sade:
—Det är väl ingenting ont i det?
—Nää, förståss! Det är alltid på det sättet—
—Vad då?
—När rikt folk ska hjälpa fattigt folk. Det är besynnerligt, men det blir visst alltid förtjänst med att hjälpa fattigt folk. Till exempel nu med Backarna. Det fick vi billigt, och det var väl för sakens skull. Kan jag tro. Men likaväl stannar halva egendomen hos ingenjörn och brukspatron. Eftersom de äger hälften av aktierna. Och så det med pengarna. Bolaget har ju ett lån, som de får betala med sex procent. Nå, det är det inte något hymleri med, utan klara papper. Men ingenjörn, som ju ska göra allting av pur barmhärtighet, han tar i alla fall fyra procent på sina pengar—