—Det blir så tråkigt annars. Både för hennes nåd—och för omgivningen också förstås.
—Ja, men det gör jag säkert icke, sade Abraham. Ett år allra högst.
Först och främst tycker jag inte om att taga platsen från herr Halling.
Det får någon annan göra. Och för det andra tänker jag gifta mig om ett
år.
—Ja Herre Gud ja, om herr Krok ska gifta sig så—Men inte ska ni tänka på bror Gustav. Han har inte varit mera inspektor än jag under de sista åren, stackarn. Till midsommar blir det fyra år sen han fick slaget. Och sen dess har han inte gjort så mycken nytta som så. Men hennes nåd är ju så hjärtans snäll, så hon låter gubben gå omkring och inbilla sig, att det är han, som står för det hela—
—Nå, men vem sköter gården då?
—Kära hjärtanes, det gör ju hennes nåd. Vart eviga grand ska hon ställa med. Men det är ju klart, att det är fasligt svårt för en dam. Vi hade en inspektor här, strax som Gustav blitt sjuk. Men han var supig. Och så hade vi en annan på försök i förrfjol. Det var nog en duktig karl och vacker också för den del. Men han hade rakt inte något sätt—
—Ja, det har inte jag heller, sade Abraham och reste sig.
—Å kära hjärtanes, herr Krok är så ung—
—Hinner lära mig, menar fru Enberg?
—Det med. Och för resten när man är ung och grann—
—Just det! avbröt han. Men nu skulle jag vilja gå och lägga mig. Jag är trött.