—Tag hundarna! skrek Abraham. Huvudet försvann. Ohlsson hoppade ned från kuskbocken, drog fram kofferten och tog den på ryggen. Och fru Enberg kom ut och lockade på hundarna.
—Kära hjärtanes, de är inte farliga.
—Det kan inte tusan veta, sade Abraham och rodnade av förargelse. God afton. Jag ska väl bo i flygeln.
—Nej, tycker någon det! sade fru Enberg och lotsade Ohlsson med kofferten in i förstugan. Varsågod, varsågod, herr Krok. Rummet är en trappa upp. Akta sig för tröskeln.
En kvart senare satt Abraham vid kvällsvarden i stora salen. Fru Enberg höll honom sällskap, stickade och pratade.
—Jo, se det blev en liten greve på Rogershus i förra veckan. Så nu var ju hennes nåd alldeles tvungen att fara på kristning. De är ju så gott som kusiner, hennes nåd och greve Bergfeldt. Ack ja, kära hjärtanes ja, det var ett slag, när greven gick och gifte sig. Han var alltid så vänlig och uppmärksam mot hennes nåd—
—Är det skvallersjuka eller är det rena oskulden, undrade Abraham, som i likhet med Gud och hela världen kände förhållandet mellan greven och fru Hyltenius. Gumman Enberg såg trohjärtat bekymrad ut. Och Abraham sade:
—Nå, herr greven kan väl vara vänlig och uppmärksam nu också?
—Javisst, javisst, suckade fru Enberg. Men det blir ju aldrig detsamma. Och jag ska säga, att hennes nåd behöver så väl sällskap. För annars blir humöret tungt och dystert. Kära hjärtanes ja, vi ska väl hoppas, att herr Krok ska trivas på Björkenäs. Då är det kanske inte omöjligt, att herr Krok stannar?
Hon kliade sig med strumpstickan bak örat. Hon plirade med ögonen, skakade på huvudet och suckade.