Fabrikshästen stannade för ett ryck i tömmarna.
—Jo, det ska jag säga. När korparna hacka ut ögonen på varandra, så får småfågeln fred. Därför ska jag vara med och elda på så mycket jag förmår. Och så roar det mig också. Gusten vet, att jag har mina känningar här och var i kåkarna. Han tänker jaga räv med mig. Hagelin nämligen. Och den ska jag nog knäcka. Inte därför att han stack Bromsen, för det var en välgärning. Men därför att han är lika stor blodsugare som herrarna tillsammanslagna—
—Nå, Ohlsson är åtminstone uppriktig—
—Ja, det ligger inte för mig att hymla—
Fabrikshästen fick ett nyp i manen, kastade sig mot skacklarna och satte av i ett haltande sken. Droskan neg och guppade och gjorde svåra överhalningar i varje krök. Till slut måste Abraham ta tömmarna.
I början av allén kom varulven lunkande, barhuvad, barbent i sandaler.
Abraham höll och hoppade ner.
—Välkommen, sade brukspatronen. Han bar en liten väska i ena handen, en bok i den andra. Jag är på väg till jaktstugan.
—Det är väl inte jag—mumlade Abraham, men hejdade sig i tid.
Brukspatronen förklarade:
—Jag brukar stanna däruppe en fjorton dar. Innan gossarna komma hem.
Ja, välkommen. Adjö så länge.
Droskan rullade upp på gårdsplanen. Abraham gick till fots. De fyra hundarna kommo rusande, tysta och mjuka, vädrade och morrade sakta. Abraham, som ärvt något av faderns hundskräck, stod villrådig. Ur fönstret över flygelbyggnadens dörr stack hustomten ut sitt vita huvud och skrattade illvilligt.