Abraham kröp ned under täcket.
Hon kunde min själ vara i stånd till att kliva hit in, tänkte han. God afton, välkommen, sitt ned.
Men det gjorde hon icke.
* * * * *
Så snart Abraham hade tid, red han ner till Backarna för att bese arbetet. I medio av juni var grunden lagd till trettiosju hus om fyra à fem rum vardera. Till nyår eller senast till nästa vår skulle denna lilla stad härbärgera över trehundra personer. En verklig massutvandring från Blekängen.
Dessutom hade ett tjugutal icke-aktieägare sökt rätt att arrendera och bygga på Backarna. Men som de även önskade bliva delaktiga av lånefondens välsignelse, måste saken ställas på framtiden. Ett tiotal köpte då aktier, en eller två per man, till femtio procent över pari. De pockade sedermera på lån och Enok Ebenezar förde deras talan inom styrelsen. Emellertid var lånefonden i det närmast läns.
Nybyggena bildade en halvcirkel börjande vid Blekängsbäckens översta fall. Strax nedanför Backarnas gamla corps de logis byggde smeden, det var den störst anlagda stugan med icke mindre än sex rum och två kök. Och smeden, som var en tämligen förmögen man, hade satt sig i sinnet, att det skulle bli torn på stugan. Endera på gaveln alldeles som på bönhuset eller också mitt på taket som på rådhuset. Detta smeden Anderssons torn blev redan före sin tillkomst vida beryktat. Det fanns ängsliga personer, som jämförde smedens drömda skapelse med det ökända tornet i Babel.
För övrigt voro Backarnas åkrar och ängar tummelplatsen för ett liv och leverne, som aldrig tycktes vilja dö. Borgare från staden vandrade i en oavbruten ström upp och ned för Björkenäsvägen. Madammer med matsäckskorgar och barnvagnar togo förbjudna vägar över åkrarna. Och horder av Blekängsungar härjade som gräshoppssvärmar i första årets vall. Björkenäs arrenderade tills vidare jorden och Abraham måste uppträda som uppsyningsman. Det gjorde honom illa omtyckt. Ungarna kröpo ned i dikena och bräkte hans namn: Ahabraham. Gummorna fräste. Och gubbarna sågo varann stint i ögonen, spottade och mumlade: Va' fan är det för ordningar? Är det inte vår mark?
Varje dag vid middagstid vandrade lille ingenjören upp till Backarna. Ibland höll han doktorn under armen, ibland Björner, ibland Louise. Far och dotter voro båda konvalescenter, bleka och utmagrade. De gingo mycket långsamt och stannade då och då för att räta ut ryggarna. Uppe hos smeden dröjde ingenjören en stund, grävde med käppen i sanden och andades tungt.
—Jo, galant, ingenjörn. Men si inte förslår det med de fyra tusen jag fick. Nej tusan, bolaget får allt satsa lite till. Men så ska di få si ett grant hus, jäklar anamma—