—Ja, inte ännu, kära Andersson, vi får väl se till hösten—
—Nå, då får väl Larsson kritsa åt mig. Jag har tagit för fem hundra riksdaler från hanses snickeri, så han ska väl veta hut.
—Om vi hade kunnat riva på Blekängen, så hade vi fått en del timmer och sådant—
—I hellskotta! Det murkna rasket—det stinker av Bromsen.
—Ja, ja, mumlade ingenjören och kröp som en liten skalbagge uppför backen. Han satte hand i strut för mun och hojtade åt Abraham, men det blev bara en väsning. Louise viftade med parasollet. Och i häcken kväkte ungarna: Ahabraham.
—Du Abraham, sade Krok. Corps de logi'et får allt anstå så länge. Vi ha inte råd med reparationer i år. Men till våren ger staden nytt bud på Blekängen, påstår Björner.
Abraham nickade god mening. Men i själva verket var det mycket ledsamt. Bröllopet sköts och sköts långt in i en obestämd framtid. Och det var ur många synpunkter sett mycket ledsamt.
Louise steg fram och plockade på stigbygeln. Och då ingenjören gjorde en långsam rund kring huset, såg hon upp på Abraham och sade:
—Lille-bror, du, hon sitter hemma hos mig hela dagen och syr, så att nålen går varm. Hon är så snäll och glad, vet du. Och vi talar om dig förstås. Paulus är också snäll mot oss båda två. Ibland kommer han in och sjunger Gubben Noak för oss. Då kan du veta—
—Pappa då? Är han mycket orolig?