—Vill ni höra min filosofi?
—Om den inte är för lång och måttligt djup—
—Tack. Nej bevars, ingendera. Men ni skulle i alla fall inte förstå mitt system. Det är kanske för inkonsekvent för en pojke. För resten påminner det mest om en gammal ungmös klagan från evighet till evighet. Vi vandrar jag allena, du min Herre och Skapare. Du har givit mig en behaglig växt och en själ av eld. Vi vandrar jag allena i dalen.
—Rätt skönt, sade Abraham.
—Hu, det är ju fult som en gammal kärring. Hon sträckte sig plötsligt fram över bordet och drog honom i håret.
—Stryk upp luggen, pojke. Ni ser lömsk ut.
Men Abraham spratt till och slog henne över fingrarna.
—Låt ni min lugg vara! sade han. Och han slog henne så pass omilt över fingrarna, att hon åter blev lugn och började leka med pjäserna.
* * * * *
I medio av juli skulle bolagets växlar omsättas. Det gick trögt, och Abraham Björner, som skötte transaktionen, stånkade förfärligt. Samtidigt inlämnade han en räkning: arvode, provision etc. etc. summa summarum i runt tal fem tusen kronor. Och det var mycket lågt beräknat enligt häradshövdingens egen, beedigade utsago.