Abraham började en lek med hennes nakna fötter. Han lekte hök och duva.
Och hon upprepade sin fråga:
—Är det svårt att vara ensam?
Han tog hennes fötter och kysste dem, med mycken rättvisa delande kyssarna mellan den högra foten och den vänstra. Och hon upprepade sin fråga. Men därför att han kysste hennes fötter, kom det en hisnande skälvning i rösten.
—Är det svårt att vara ensam?
Då släppte han hennes fötter. Han kastade sig framstupa i sängen och brast i gråt.
—Javisst är det svårt att vara ensam, svarade Blenda på sin egen fråga.
Hon gled ned från bordet och smög sig ut ur rummet.
4
Blekängen låg blåsvart i natt- och höstdimma. Lyktorna lyste som topaser mot svart sammet.
Zionsborg, ensam på slätten, låg dold, mörk, stilla som ett rovdjur på lur. Lågan i Tre Remmares lykta fladdrade, slocknade, flammade upp. Lyktglaset var spräckt, krogens fönster krossade. Den vilde Enok Ebenezar hade gått fram som en storm över krogen. Och rucklet fick förfalla, Blekängens äldsta byggnad. Inom loppet av en månad skulle Gula Rosen lämna sitt näste och sin näring.
Gusten Sörman och Abraham Krok väntade framför Zionsborgs trappa. Enok Ebenezar drev som en jakthund på Blekängens gator, passade villebrådet för att i tid varsko.