Zionisterna hade äntligen gått till anfall mot projektet Backarna. Uppträdet mellan Abraham och Elsa hade varit en signal och en förevändning och en predikotext. Profeten hade talat.
Av de trettiosju arbetare, som byggde på Backarna, hade femton nedlagt arbetet och sålt sina aktier, okänt till vem. Leverantörerna vägrade kredit och fordrade betalning för vad som redan var levererat. Bolaget skulle bliva tvunget att inlösa sina växlar under loppet av de första septemberveckorna. Aktionärer och fordringsägare yrkade, att styrelsen måtte avgå. Men det visade sig omöjligt att bilda ny styrelse inom detta bolag av okunniga och äventyrare.
Processen med den väldige, mäktige, välaktade häradshövdingen gav nådestöten åt bolagets och ingenjörens kredit. Stadens banker vägrade kredit. Och Abraham Björners juridiska byrå gav kostnadsfritt upplysningar till envar, som önskade lära känna Backarnas ställning och resurser.
Det var således hög tid att gripa till nödvärn. Styrelsens äldre medlemmar sovo sött i sina sängar som t.ex. Elis Eberhard Roth. Eller blinkade med röda svidande ögonlock mot mörkret. De yngre jagade fienden på gator och torg. Och nu skulle han inringas.
Enok Ebenezars fyrkantiga gestalt kastade skugga över krogtrappan och försvann. Han dök upp bredvid Abraham.
—Nu kommer han. Han gick in bakvägen till Gula Rosen, men nu kommer han.
De väntade ännu några minuter, lyktans fladdrande låga glittrade i deras ögon. Slutligen öppnades krogdörren och Benjamin Hagelin trädde ut. Gula Rosen följde honom nedför trappan och lyste med ett ljus i glaskupa.
—God natt, Benjamin. Gud vare med dig.
—Även med dig, svarade Benjamin Hagelin. Han gick över gatan, på bron stannade han ett ögonblick och stirrade in i mörkret. På några stegs avstånd från trappan stannade han åter och lyfte på hatten.
—God afton. Herr Krok? Herr Sörman? Och—?