—Och jag, ifyllde Enok Ebenezar.
—Javisst. Herr Ohlsson. Er har jag sett förut i kväll. Och många andra kvällar förresten.—Behagade herrarna ge plats, så att jag kan öppna dörren.
—Vi vill vara med, sade Enok och trängde sig in på honom.
—Naturligtvis. Det ska ju bli ett litet samkväm, angenämt eller ej får herrarna själva bestämma. Jag somnar aldrig före två, en vana från studieåren.
Han tände gaslågan i förstugan. Han hängde upp hatt och rock, och då
Abraham drog av sig sin regnkappa, tog han den ifrån honom.
—En sak, mina herrar. Är det någon av er, som bär vapen?
Han såg hastigt från den ene till den andre, och blicken dröjde vid Enok
Ebenezar, som tittade under lugg och grinade.
—Well, återtog han med ett urskuldande leende. Det var bara en formalitet. Jag vet ju, att jag har med gentlemän att göra. Nu går jag före och visar vägen.
De stego uppför trappan och in i en stor kal sal. I mitten ett bord med tolv smärre stolar och en större. Det var de äldstes rådsbord. Hagelin tände takkronan och drog ned gardinerna. Han vände sig mot sina gäster och gjorde en trög, trött bugning.
—Välkomna. Ja, jag har ingenting att bjuda på. Lekamligen. Endast whisky—herr Krok? Inte nej. Herr Sörman, ett glas?