—Super du också? frågade Enok.
Hagelin gick in i sin kammare och återvände med bricka. Han såg fin och städad ut som en kypare men mindre välvillig.
—Nej, super gör jag inte. Men är inte heller avhållsam. Vår Frälsare förvandlade vatten till vin. Och hade de kanaiter varit specialister på whisky, så hade det sannolikt blivit whisky. Ty han var framför allt en välvillig man, särskilt i sin första ungdom.—Herr Krok, tag plats i den stora stolen, där sitter man bäst. Ja, skål, herr Sörman. Vi dricker ett glas. För forna tider eller kommande, hur ni behagar. Er, Ohlsson, bjuder jag icke. Ni blir oregerlig. Och det! Det är synd.
Enok spottade.
—Fy fan, Gusten, att du dricker med den.
Sörman smålog förläget.
—Pengar och whisky får man av den lede—
Men Hagelin satte sig bredvid Abraham och betraktade honom vänligt uppmärksamt.
—Ni sitter bra där, herr Krok? Men luta inte huvudet mot stolsryggen. Det är min brors stol och han lider av en hårsjukdom, ett arv efter vår saliga mor. Skallig måste hon inträda i de saligas boningar. Hårt för en kvinna, men säkerligen rättvist.—
—Nu är det inte tid att prata skit, sade Enok. Och Gusten drack och sade: