—Vi ha helt enkelt kommit för att lämna vårt ultimatum. Herr Hagelin har behagat anfalla oss. Vi veta mycket väl, att det är herr Hagelin, som är det egentliga upphovet till alla de svårigheter, som möta bolaget. Herr Hagelin har till och med slutit fred med Bethania för att tillintetgöra oss. Men nu vill vi i tid ha sagt ifrån, att endera lämnar ni oss i fred eller också tar det en ända med förskräckelse.
—Just för dig, rävrumpa, sade Enok Ebenezar, som njöt av att dua profeten.
Hagelin lyssnade förstrött. Han betraktade Abraham oavvänt. En mjuk, fet, vit hand kröp långsamt över bordet men drogs hastigt tillbaka, då Abraham rynkade pannan. Hagelin knäppte sina händer.
—Tänk, viskade han. Tänk, att Abraham Krok verkligen skulle komma. Till oss. Till mig. Det är förunderligt.
—Jovisst, sade Abraham. Men ni kan vara lugn för, att jag inte ämnar stanna—
—Det är förunderligt, förunderligt. Med er kommer allt det gamla, lidande, smälek, barndomens jämmer, ynglingens förtvivlan och skam. Det är förunderligt, ty det är Gud. Just här, kanske just på denna fläck låg jag på knä framför er morfar. Jag var i själanöd. Jag kände inom mig krafter, som skulle kunna verka det goda, krafter, som skulle kunna höja mig över mängden. Om någon ville hjälpa mig, giva mig ett stöd. Er morfar tröttnade på min jämmer, han kallade på sina drängar. De vräkte mig utför trappan och ropade: Horunge, horunge! De ropade, så att det hördes över hela Blekängen. Och det blev mitt namn—
—Till saken! ropade Ohlsson. Och skryt lagom! Horungar finns det flera än du.
Hagelin fyllde sitt glas och tömde. Whiskyn och gasljuset gjorde hans ansikte än blekare, blåblekt. Endast kring ögonen brunno röda ringar.
—Till saken, ja. Staden, Blekängen. Blekängen byggdes av J. A. Broms för att tjäna som fängelse åt hans arbetare. Och nu vill herrarna riva. Varför? För att bygga ett nytt fängelse. Elegantare kanske, friskare, bekvämare. Men i alla fall ett fängelse. Ty jordelivet är ett fängelse, var vi än bo och befinna oss.
—Nu börjar han predika, sade Sörman och torkade svetten ur pannan.
Hagelin fortsatte: