Nej, kärleken! Han vände sig mot Abraham.
Du skall älska, och du skall glömma dig själv. Du skall älska, och du skall glömma föremålet för din kärlek. Du skall älska, och du skall glömma föremålen för din kärlek. Du skall älska och du skall glömma kärleken. Då är du fri och återförenad med det eviga väsendet.
Men jag står över er alla. Jag behöver icke ens kärlekens band, som likväl leder oss på den rätta vägen. Jag har aldrig älskat. Jag är ren.
Och han gjorde en åtbörd, oblyg som en sköka.
Gusten höll handen för ögonen, han lutade sig fram mot Abraham och viskade:
—Ser du! Man kan inte ens slå honom. Det är vidrigt. Likasåväl kunde man örfila upp ett nyfött missfoster—
Men Enok Ebenezar hade gripits av ett vetenskapligt, frireligiöst intresse. Han hävde sig fram över bordet, stödande huvudet i händerna.
—Du rävrumpa! Tror du på Kristus?
Hagelin drack och svarade:
—Kristus är död. Jag lever. Kristus var ett genialiskt barn av sin tid. Han anade målet, men förstod icke medlen. Han insåg icke organisationens oerhörda betydelse. Han var en anarkist som du, ett barn, en vilde. Halvt i blindo strävande hans efterföljande efter en organisationsform. Rom blev den största organisationen men föll på sitt småsinta hat mot små förvillelser. Nu säljer var firma i egen bod och konkurrerar ihjäl sig själv. Men tiden mognar. Monopoltiden, trust-tiden. En skall vara herden. Till hans förfogande skola vi ställa världens förnämsta maktmedel, kvinnan och penningen. Men kvinnan kan endast den handhava, som är ren.