—Du?
Hagelin drack och fortsatte:
—Kristus är död, men hans namn lever. Hans namn är ett välkänt och gott firmamärke. Liksom kaffehandlaren sätter Mocka på sin skylt, så sätta vi Kristus. Och icke blott vi. Statskyrkans präster, som taga löner och idka köpenskap, ja till och med samla i ladorna, bekänna de icke honom, som predikade fattigdom? Det är icke svek, åtminstone ej för den invigde. Det är affärskutym. Det är annonsen, som lockar till oss folket och maktmedlen. Och utan maktmedel ingen frälsning. Vad är det, som fört eder hit till Zionsborg? Längtan efter frälsning? Nej. Men penningar och kvinnor. En enda liten kvinna har varit nog.
Han tystnade och vände sig småleende mot Abraham.
Abraham sade:
—Om ni slutat er trosbekännelse, så kunna vi övergå till affärerna.
Hagelin bugade, han tog plats och fyllde sitt glas.
—För att vara kort, fortsatte Abraham, hoppar jag alldeles över våra bevekelsegrunder. De äro ju för övrigt inte så storartade och världsomfamnade som edra. Vi föreslå, att ni flyttar er missionsverksamhet till annan ort. Eller åtminstone—och det är verkligen minimum—att ni upphör att spekulera på Blekängen och på Backarna, att ni och edert anhang lämnar oss fullständigt fria händer. I annat fall—
—I annat fall? upprepade Hagelin.
—kommer vi att anklaga er för att i samråd med krogvärdinnan Ekman ha planlagt dubbelmord, för delaktighet i mordet på verkmästare Sörman samt slutligen för att med egen hand ha mördat fabrikör J. A. Broms.