De röda ringarna kring ögonen slocknade, men Benjamin Hagelin smålog alltjämt. Abraham var blek som ett lärft. Gusten gömde ansiktet i händerna. Enok Ebenezars ögon glittrade, och munnen tuggade om orden smackande och med välbehag.
—med egen hand mördat fabrikör J. A. Broms.
Hagelin sade:
—I annat fall? Varför i annat fall? Är det inte under alla förhållanden er plikt att angiva mördaren?
Eller, fortsatte han efter en stund, tänker ni kanske på att Sveriges lag förbjuder äreröriga beskyllningar, som icke kunna ledas i bevis? Vid ganska högt straff, skulle jag tro—
—Vi ha bevis.
Han gav Gusten en knuff. Men då knuffen icke gjorde verkan, slet han upp
Gustens rock och tog ur innerfickan ett papper.
—Här är en skrivelse undertecknad av er medbrottsling Pettersson och bevittnad av fru Malin Pettersson, av Gusten Sörman och av Enok Ebenezar Ohlsson. En fullständig bekännelse.
Hagelin sjönk ihop, den feta figuren sjönk ihop till en oformlig, mjuk kudde, och på den svällande kudden vilade huvudet. Kinderna voro askgrå. Ögonen stirrande, tårdränkta.
—Oj, oj, oj, kved han. Att vara så barnsliga. Jag vill er väl. Jag talar uppriktigt med er. Och så är ni så barnsliga.—Först och främst: Liter-Pelle var ju dillerant. Vet ni inte det? Det vet hela staden—