—Här är ännu ett papper. Ett intyg av doktor Roth, som besökte Pettersson kort innan han dog. Han fann honom vid sina sinnens fulla bruk.
—Får jag se?—Ja, inte tänker jag riva sönder! Oj, oj, inte är jag så barnslig. När är intyget dagtecknat? Samma dag som det andra?
—Två dagar senare.
—Och det ska vara bevis! Oj, oj! Hör nu på! Om jag anklagar herr Krok för utspridande av falska rykten och penningutpressning. Hur går det då för stackars pappa? Med sorg i graven. Och om jag anklagar Ohlsson för inbrott å Tre Remmare. Ja, ja, kassalådan har också kommit bort och det kan mycket väl ha skett härom kvällen, då Ohlsson var så full. Och om jag anklagar herr Sörman för mened i mordbrandssaken. Ja, för jag kan bevisa, att det var Pettersson som tände. Och lektor Holmin har visst också några små bevis. Hur går det då med stackars gamla mor? Oj, oj, så barnsliga, så barnsliga—
—Ja, se där. Se! Se!
Gusten hade plötsligt sprungit upp, vräkt ikull stolen och rusat mot dörren.
Hagelin rätade på sig och ropade med stark stämma:
—Se! Se! Guds verk!
—Gusten! skrek Ohlsson. Djävlar anamma ditt fega—
Abraham och Hagelin voro ensamma.