—Ja, här är jag, Halling. Men skvallra inte!
—He, he, gluckade gubben och försvann. Men Abraham log och kände sig befriad. Han hade givit sitt förtroende. Och det kunde han väl giva åt en gammal hustomte, som levat månghundrade år, som sett människor födas, älska och dö.—
En halvtimma senare trädde fru Blenda in i stugan. Abraham reste sig och bjöd henne plats.
—Det har varslat för ers nåd, skämtade han. Det är en ful liten tomte, som jämt går ikring och varslar för ers Skönhet. Jag skulle bra gärna vilja veta, hur det hänger ihop?
—Han spionerar, sade Blenda.
—På vem? Och för vems räkning?
—På dig naturligtvis. Och för min räkning. Jag vet, att du tänker gå din väg. Men jag vill veta det på förhand. När.
—Tror ers nåd, att jag tänker rymma?
—Det tror jag. Den dagen rymmer hennes nåd på Björkenäs. Går till skogen som ett troll. Skratta inte. Jag går, när du går. Ensam, eftersom du inte vill veta av mig. Men går gör jag. Varför kom du hit, när du inte vill stanna?
—Köpt på ett år, sade Abraham.