Abraham läste. På ledareplats en artikel, signerad med gamle redaktörns märke. Det var en underlig sak, ty gamle redaktörn hade icke läst sin tidning på tjugu år och ännu mindre skrivit i den. Han talade i allmänna ordalag om stadens moraliska förfall. Och varje påstående bestyrktes av citat ur grekiska och romerska auktorer.
—Nej för tusan, inte det! Här! Här har du Pauli brev. Paulus skrev:
Kan man ostraffat missbruka Guds namn?
Och han besvarade frågan med ett nej, som ekade i Nyheternas trånga spalter.
Vidare frågade han:
Hur missbrukas Guds namn?
Och därefter åtskilliga finurliga tongångar, stigande och sjunkande, mynnande ut i en brusande final:
Men när en brottsling, en mördare, som hitintills lyckats undgå sitt straff, när han stiger upp och för snöd vinnings skull bekänner Kristus, då missbrukar han Guds namn. Och varje hans ord är en hädelse, som kräver Guds straff och människors.
—Det är ju för Hagelin, sade Abraham och ljusnade.
—Det är för mig också. Titta här får du se. Han vände bladet och pekade. Handen darrade så våldsamt, att fingret körde tvärs genom papperet.