—Det är sant, sade Abraham, skrattade och kysste. När det blev skumt, gingo de arm i arm ned till gården. De svarta hundarna och de vita fägnades av deras åsyn och skällde överljutt.
* * * * *
När Abraham vid tutiden öppnade dörren till sin kammare, fann han ljus tänt. Och hopkrupen i ett hörn av sängen satt Gusten Sörman.
—Va i herrans—
—Tyst är du snäll. Jag är bekant med flickan, så jag smög mig in köksvägen. Här har jag nu suttit ett par timmar. Trodde, att jag skulle få sitta här hela natten, eftersom dina kläder ligger på stolen. Men det var bra, att du kom. Du får lov att härbärgera mig i natt. Jag törs inte ligga hemma—
—Varför törs du inte—
Gusten drog upp överläppen och fräste.
—För polisen förstås! Vi reser i morgon kväll—sen så! Har du inte läst
Nyheterna? Här har du—
Han drog fram en papperstuss och slätade ut den.
—Det är svåger din, som är i farten—