—Just det—därför är det ju möjligt, att han har flera bevis än vad en vet. Mig kan han alltid få fa-fast. Och så—så—är det dä—dä—dä med Aapo-posteln—
Hans tänder skallrade, så att han knappt fick fram orden.
—Aatt hahan har reeent saamvete, haahan.
—Ja, det är ju det, sade Abraham.
Han lät Gusten taga sängen och gjorde sig själv en bädd på soffan. Men det blev ingen sömn. Gusten redogjorde för resplanen. Sörmans, mor och son och dotter skulle fara med nattåget till Malmö, Hagelin och Evelin redan med morgontåget. Från Malmö skulle de fortsätta resan gemensamt över Hamburg till New York. Gula Rosen skulle resa med Sörmans. Men det var svårt, ty gumman Sörman hatade Gula Rosen.
—Se, gumman är så jalouse, så hon klöser henne i synen, bekände Gusten med ett skamset leende. Det var väl något maskopi mellan Rosen och far kan jag tro. Fast en tycker ju, att det kunde få vara glömt nu.—Ja, kommer vi bara till Amerika, så Gud ske lov! Hagelin har ju många vänner där borta, så det blir ingen svårighet med utkomsten.
—Och din syster? frågade Abraham.
—Tja, jag vet inte. Profeten lär ska ha ett helt hov med kvinnor därborta. Vad han sen använder dem till. Hon får väl sjunga och vittna, kan jag tro.
De kommo överens om, att Gusten skulle stanna på Abrahams rum till följande middag. Det var en lördag, och han kunde följa med täckvagnen, som körde in för att hämta gossarna Hyltenius.
—Hyggligt av dig, sade Gusten. Men säg—säg, hon kommer väl inte hit in? Frun?