—Nej, det tror jag inte.—Adjö med dig. Och tack för hjälpen. Jag hoppas, att vi aldrig ses igen. För det skulle väl vara på råstun—
Och vagnen for ned genom allén.
—Nå? frågade Blenda.
—Skeppet sjunker, råttorna fly. De, som kunna fly nämligen.
—Säg, varför vill du inte köpa tillbaka Backarna?
—Jag? Hu! Vet du inte, att jag snart ska gå härifrån? Ja, hur snart, det vet du bättre än jag. Du slarver! Du tror, att jag skämtar. Du får se—
—Och du skulle gå från hem, från allt? Bara av en nyck? Tror du inte, att det skulle göra ont att lämna—
Hon tryckte fingerspetsarna mot hans mun.
—Jo, det gör ont. Och det är det, som är det roliga. För det känns, Allt, som är roligt, gör ont. Det gör ont att möta en slarver på vägen, köpa honom och föra honom hem, behandla honom som prins och storsultan och taga stryk av hans händer. Det gör ont någonstans på djupet, dit ingenting annat tränger. Och därför är det roligt. Nu vet du!
* * * * *