Plötsligt rev han till sig kläderna och drog på sig plaggen. Med djupt böjt huvud och krokiga knän gick han bort till fönstret och stötte upp ventilen.
Han såg ned i trädgården. Skuggan av fruktträdens grenar låg i ett svart nät över det frostsvedda gräset. Syrenhäcken kastade skuggor som en rad av jättestora benrangel. Och bortom häcken kantades den blågrönskimrande ängen av skogens skugga, mörk och djup och tyst. Abraham rev upp det klistrade papperet, öppnade hela fönstret och sträckte sig ut.
Han såg en stor, mörk, kullrig skugga röra sig av och an i syrenhäcken.
Och han fick lust att stiga ned till den vandrande skuggan.
Han smög sig förbi sängen och såg Blenda, skimrande vit. Han drog över henne täcket, tog hennes huvud mellan händerna och kysste pannan.
—Nu kommer du aldrig igen, sade hon.
—Jag vet icke.
* * * * *
Han steg nedför stentrappan, dröjde en stund obeslutsam på gårdsplanen. Han hörde steg närma sig och dröjde. Men när stegen åter ljödo avlägsna, sprang han upp i gräsmattan och följde häcken fram till syrenerna. Här trädde han åter ned på sanden för att låta sina steg höras. Och när den stora, mörka gestalten stannade, hälsade han tyst genom att lyfta på mössan. Han hade ingenting att säga. Varulven steg fram och räckte honom handen.
—Såg ni mig? frågade han. Men rösten var tjock, han måste klara strupen med en hostning och upprepade: Såg ni mig?
—Ja, sade Abraham.