Varulven kastade en hastig blick upp mot sovkammarens fönster.
—Ja, jag såg också er. Och i samma andetag fortsatte han: Jag har vistats ett par dagar i jaktstugan. Inkognito. Jag ville i fred och ro taga avsked av några platser, som blivit mig kära. Nu är det gjort. Jag har kommit för att göra upp med min hustru om skilsmässa. Ja, det har länge varit en överenskommen sak oss emellan, att vi skulle skiljas. Men jag ville vänta, tills gossarna vuxit sig stora nog.—Nå, nu har jag kommit på andra tankar.
Han tystnade, och de började vandra av och an i trädgården. Abraham kände, att han ingenting behövde säga, att den andre ville tala ensam. Och efter en stund fortsatte Per Hyltenius.
—Det är ett ganska egendomligt liv jag har fört. Under många år. Jag har varit som en fånge här, okär för alla, mest för henne. Men likafullt fjättrad. Folk har gjort narr av mig, det vet jag. Jag hade ont av det till en början. Dock icke så mycket. Vad som höll mig kvar, var ju gossarna. Först och främst. Men jag vill icke göra mig bättre, än jag är. Det var också maklighet, som band mig. Jag är av begynnelsen tung, ovig, maklig. Jag hade det bra, behövde icke arbeta, icke oroa mig. Jag stannade.
Han gjorde en tvär helomvändning. Abraham följde, oviss.
—Det var skam, det var försoffande. Kanske hade jag ännu något som höll mig, åtminstone de första åren. Ett slags hopp—Men jag var sannolikt icke nog dum att hoppas länge—
Detta om mig. Nu har jag således kommit hit en sista gång för att så snart som möjligt och för alltid lämna Björkenäs. Att jag träffar er är en slump eller kanske en fingervisning. Ni är son av min käre vän. Jag kan säga min ende. Åtminstone den ende, som ej gjort narr av mig.
Åter gjorde han en tvär vändning, nästan som för att komma ifrån den, han talade med.
—Jag vill ge er ett råd. Underligt, när det kommer från mig. Men ni får ta det, hur ni vill.
Ni skall aldrig uppgiva er själv. Förstår ni, hur jag menar? Ni skall aldrig vika från er själv. Det är det farligaste. Faran. När det gäller kvinnor. Vissa kvinnor.