Nej, nej, nej! avbröt han sig. Inga omskrivningar. När det gäller denna kvinna. Kanske förstår ni mig icke nu, kanske kommer det en stund, då ni förstår mig. Och kanske kommer ni då att tänka på mina ord. Sker det i tid, så har jag kanske gjort er en tjänst. Och kan vara nöjd.
—Tack, mumlade Abraham och bet sig i läppen. Något så idiotiskt klumpigt som tack!
Men Per Hyltenius log, ett leende stilla och brett och kyligt som det vita månskenet.
—Kanske blir ni en gång gammal som jag, och får de gamles religion. Då förstår ni, att det goda man gör eller vill göra, det göres icke för tacket. En god handling kommer av en god vilja, en god vilja finns endast i ett kallt och lugnt och hopplöst hjärta. När jag var ute på resor, nu sist, slog mig en likhet. Som främlingar i främmande land möta varandra icke med varma känslor men beredvilliga att hjälpa varandra, därför att allt är främmande och svårt, på samma sätt böra vi människor hjälpa varandra utan glädje och hopp men i vördnad för det stora, främmande, okända. Det finns endast ett evigt och varaktigt band, som förenar oss människor, främlingskapet.
Nu, bröt han av. Nu kan ni gärna redogöra, för vad som inträffat under min frånvaro. Jag menar bolaget, Backarna.
—Det är synd, sade han, när Abraham slutat berätta. Tanken var god. Men er käre far är ju ingen affärsman. Och kanske inte ni heller. Hade bolaget kunnat rekonstrueras, så hade jag tänkt föreslå er att taga Lagerström till chef. Det är en duktig karl.
Men à propos! Er far är väl kry?
Frågan kom hastigt och i en ny ton. Den klatschade som en kula, och
Abraham tog sig ofrivilligt för bröstet.
—Hur så? Vet ni något?
—Vet—nej men—Saken är den, att jag varit inne hos gossarna i kväll.
Jag dröjde en stund—ja, tills de hade somnat. Och kanske ännu en stund.
Klockan var ett, tror jag, när jag gick förbi ert hus. Och då lyste det
i fars fönster.