—Jaha, jag skulle kanske allt titta upp—upp ett slag. Tack för angenämt sällskap, min snälle bror.
Men Krok släppte icke taget.
—Nej, vi ska gå, farbror. Vi ska motionera oss. Vi sitta för mycket stilla.
—Säger bror det? Ja, bara de inte bli ledsna, de beskedliga människorna. Se, jag ska säga bror, att församlingens herde har sina förpliktelser—
Dag efter dag tog Krok sin "herde" ur båset och vallade honom på gatorna. Det avlöpte icke utan små tvister och tråkigheter. Men det var alltid en sysselsättning. Och en god gärning! Ingenjören sökte ibland inleda ett samtal över allmänna ämnen. Det gick inte. Prosten talade nog själv, men det var ett långsamt sluddrande tal, som varken hade början eller slut.
—jo, ser bror, på min tid var det mera gudsfruktan—se—klimatet var allt något mildare—se—jag hade en tulubb, ser bror, jag vill minnas att det var blåräv—va—blåräv?—va är det för något?—det blev mal förstås—mal och mott—Mimmi är nog snäll förstås—men hon—börjar— bli—gammal—
Detta ingenjörens kärleksarbete fortsattes över sommaren ända in i november, då faster Mimmi sjuknade i "rosen". Hon kunde icke längre läsa sina följetonger, ingenjören läste dem högt för henne. Prosten var i alla fall för klen att kunna gå ut. Varje morgon stapplade han in till systern, och varje morgon blev han lika förbluffad.
—Vaför något, Mimmi? Ligger du ännu? Du tänker väl inte bli sjuk?
Faster Mimmi pekade med tummen över axeln och sade:
—Vad ska det bli av honom, när jag är borta? En narr för gatpojkar och slinkor.