Ingenjören sökte trösta, men hon begärde icke tröst. Plågorna gjorde henne trotsig, hon ville varken ha bibel eller psalmbok. Hon ville läsa sina följetonger, sköta sitt hus och vårda sin bror. När krafterna slutligen sveko, gjorde hon de sista förberedelserna. Två ekkistor beställdes, svepningslakan utsågos, alla gamla papper brändes, och prostens och hans systers testamenten uppsattes. Prosten ville icke underteckna.
—Nej fy, det är för lett, sade han. Det är ju, som om jag skulle dö—snart—
Han dog några veckor före faster Mimmi. Dödsorsaken antogs vara en alltför stor dosis sömnmedel. Underrättelsen om hans död framfördes till faster Mimmi först sent på kvällen. Hon hade legat vaken hela dagen men föll nu i sömn eller förlorade sansen. När hon vaknade, mindes hon emellertid, vad som hade skett och sade:
—Ja, då är allt i ordning. Skaffa bra med granris och säg till klockaren, att kyrkan ska vara sopad och väl rengjord—
Det blev en ståtlig begravning, biskopen jordfäste, två prostar och två kyrkoherdar prestaverade. Det snövita torget fylldes med svarta figurer. Krokiga små gubbar, med oerhört höga "cylindrar" och med knän så krökta, att rockkanterna stödde mot snön, vandrade par om par med små gummor i krusflorsschaletter. Gammalt folk, som icke på ett årtionde vågat sig ut ur ugnsvärmen, tog nu gud i hågen, svepte schalar kring sina länder och vandrade ut i kylan hållande psalmbok i höger hand och näsduk och glasögonfodral i den vänstra. När de finge se varandra, skrockade de högt av förvåning. Nej si Anners Ers, att du är i livet! Nej, har en sitt, Garvare-Malin! Hon ska väl ändå vara gammal.
Gummorna trängde sig in till faster Mimmi, de måste nödvändigt veta, om det varit svårt. De krafsade henne på kinden och på ryggen med sina skrumpna händer. De läste upp en och annan psalmvers för henne, och dessemellan sade de:
—Var inte lessen, lilla mamsell, hon kommer väl snart efter. Det kan ju inte dröja—
Doktor Roth dunkade dem i ryggen och föste dem ut i salen till kaffet.
De ströko sig emot honom som gamla kattor, kurrade och mumlade:
—Nog ska en dö alltid, nog ska en dö, herre Jesus ja!
Och det kunde Elis Eberhard icke bestrida. Han försökte få faster Mimmi i säng, men det lyckades icke. Kunde hon icke vara med, så skulle hon åtminstone se ståten från början till slut. Nu inser de, vad de förlorat, sade hon till doktorn, som nickade bekräftande. Faster Mimmi knäppte sina händer och prisade Gud: