—Jag tackar dig, Herre, att du varit nådig från början till slut. Jag tackar dig, att du låter solen skina på min käre brors begravningsdag. Jag tackar dig, att han fick ett kristligt slut och en värdig begängelse—
När faster Mimmi fem veckor senare följde sin bror, var det rusk och dusk och alls ingen ståtlig eller vacker begravning. I sitt testamente hade hon skrivit:
"Ingen har älskat mig, må därför ingen lägga blommor på min grav. Ej heller må någon följa mig till graven undantagandes officierande präst och klockare samt 1) min käre neveu herr stadsläkaren och med. licentiaten Elis Eberhard Roth, 2) min käre vän vällovlige ingenjören Julius Krok, om han så önskar, 3) en för mig kär person, om han av fri vilje och utan andras tillskyndan sig infinner. I så fall är det min önskan, att denne person måtte taga sin plats i koret nära mitt döda stoft, där eljest kära anförvanter placeras."
"Denne person" hade fyllt sina åttio år och vädret var ruskigt. Han infann sig icke. Under ett halvt sekel hade han sänt kaffebalar, nu sände han en liten krans av immorteller. Och doktor Roth, testamentexekutorn, ansåg, att blomsterförbudet i detta särskilda fall icke kunde vara bindande.
Doktor Roth lade för övrigt i dagen en för honom ovanlig sentimentalitet. Han stödde sig tungt på vännen Kroks arm och mumlade någonting om: "Vi Bookar, Krokar och Rothar—" Och plötsligt sade han:
—Julius Krok, du måste skaffa dig en son.
—Käre vän, jag har ju två döttrar—
—Förslår inte! Om du inte skaffar dig en son, så måste jag skaffa mig en. Vilket den allvise guden för min och sin och allas vår skull förbjude! Men ser du, vi Bookar, Krokar och Rothar—
—Ja, vad duger vi till? frågade Krok.
—Duger? Duger!—Nää—tillade han lågdraget och spakt. Nej, det kan du ju ha rätt i—