Men en kväll, då staden låg i tyst, blekt månsken, spreds ryktet, att Julius Krok begått självmordsförsök. Det var ett viskande rykte, som smög ur hus i hus. Och det blev i staden en stilla, tyst beklämning, som i en gård, där man har lik. Också det, att ryktet kom om kvällen, gjorde, att man milt och medlidsamt bedömde den olyckliga gärningen. Inför natten vågade man icke höja rösten till en skarp, hård dom. Och denna milda, medlidsamma stämning låg ännu över staden, så solen gick upp, då borgare och borgarhustrur omornade stirrade upp mot sängkammartaken, då fru Blenda Hyltenius skenade fram över gator och torg—
* * * * *
Och det var samma dag bolagets egendom, Backarna och Åstorp skulle gå på exekutiv auktion. Tiden för auktionen var bestämd till klockan tolv, och platsen var stadshotellets lilla festsal. Den lilla, ty man väntade icke stor tillströmning av spekulanter.
De voro färre, än man kunnat ana. Ett halvt dussin nyfikna. Fyra eller fem fordringsägare, bland dem häradshövdingen, skomakar Hagelin, den olycklige innehavaren av för över femtusen kronor aktier. Och slutligen den störste fordringsägaren, Paulus Holmin.
Aposteln hade gjort sina beräkningar—i runda summor uttryckt—ungefär sålunda:
Han skulle köpa för sextio, högst sextiofem tusen. Utdelningen i konkursen skulle i så fall belöpa sig till cirka 70%, varigenom sjuttio av de hundra utlånade voro bärgade. Sedan Blekängen ordnats skulle Backarna stiga på ett par år till minst hundrafemtio tusen. Netto: sextio tusen kronor.
Om Gud stode honom bi!
Han flaxade in i salen, såg sig omkring, granskade varje ansikte, värdesatte vars och ens förmåga att uppträda som spekulant.
Och blev lugnad, tämligen.
Men när auktionsförrättaren utropade Backarna och Åstorp till taxeringsvärdet, skränade skomakaren med sina lungors fulla kraft: