Och borgmästaren rusade in i salongen, vars fönster vette åt torget. Och där såg han med egna ögon, att det var sant!
Det var en stor nyhet, och den gjorde vederbörlig verkan. Dock endast inom de högre kretsarna. Ty för småfolket på båda sidor om Garvarebrunnsgränd var Hagelinska kraschen och profetens flykt alltjämt den stora händelsen. Dess verkningar voro genomgripande. Bethanister och högkyrklige och nykterister hade ingått ett förbund för att krossa Zionsborg vid stadsfullmäktigevalen i december. Det skulle bliva nådestöten. Zions församling var redan stadd i upplösning. Zionsborg låg öde och skomakarens bräckliga, jämrande stämma ekade i den stora tomma salen. Zions jungfrur hade flyktat till Bethania eller till Armén eller till den ogudliga förening av unga rabulister, som Enok Ebenezar Ohlsson stiftat. Enok Ebenezar hade för alltid avsvurit tron på en rättfärdig Gud. Nu var det hans mening att själv skaffa sig sin rätt, riva samhället—ej blott Blekängen—och möjligen bygga ett nytt, ifall han funne det mödan värt.
Även fru Larsson hade avsvurit, icke Gud men profeten. Hon hade återvänt till sin man och till Bethania, där kärleken utdelas i väl och ekonomiskt avvägda portioner. Inför de äldste hade hon uppläst syndabekännelsen och på knä bett om tillgift. I säck och aska var hon icke klädd utan i den tjocka, svarta sidenklänningen. Ty hon var likvisst en bankdirektörs lagvigda maka. Men efter den stunden ville hon aldrig vidare se den svarta. Hon sålde den för en spottstyver till madam Andersson, som öppnat försäljning av gamla kläder.
Sålunda sjönko och utjämnades de böljor, som Benjamin Hagelin rivit upp. Som en stormil hade han gått över vattnet, och som en stormil hade han försvunnit, sopande bort ett och annat men utan att lämna spår efter sig. Stadsfiskalen kablade ett telegram till New Yorks detektiv. Men han hade icke råd att betala svaret och fick aldrig något.
Och han var klok nog att glömma det framfarna för att rikta all sin uppmärksamhet mot det närvarande. Enok Ebenezars revolutionära klubb låg som ett glödande kol, dolt under Blekängens bråte. En än aldrig så svag pust kunde komma elden att flamma upp. Redan voro rutor krossade. Och Lönrot, den oförliknelige inskridaren mot oväsen och förargelseväckande beteende, hade mistat två tänder i kampen mot de upproriska.
Men det gavs även andra tecken till oro i samhället. Den urgamle redaktören hade vaknat ur sin mångåriga dvala. Varje vecka skrev han en ledare. Och den, som var kunnig nog att hoppa över alla citat ur Greklands och det gamla Roms förnämsta auktorer, fann, att alla dessa artiklar egentligen rörde sig om Blekängen. Nu eller aldrig måste staden göra sig till herre över dessa värdefulla områden, utplåna de skamliga nästena och försköna den härliga fädernestaden så som i det gamla Hellas——
Bethania-Larsson påstod, att Aposteln inspirerat dessa artiklar. Men det var icke sant. Gamle redaktören hade verkligen vaknat. Och den som väckt honom, var ingen annan än Elis Eberhard Roth, som då och då väckte sig själv med en osedvanligt stor pris snus.
—Upp och kämpa, gamle murvel, trumpetade Jublet mellan nysningar. Och redaktören rätade ut sin kutiga rygg.
—Ja, för tusan. Nog kan jag lära dem, hur en artikel ska skrivas.
Brackorna!
Till en början gjorde dessa artiklar icke någon verkan. Man var alltför rädd, att ingenjören, den högfärdsblåsan, skulle tillvälla sig en oskälig vinst. Man glömde icke, hur oblygt han sökt tvinga staden att lägga rör till Backarna endast för att Broms & Krok skulle få en stor leverans. Man hade icke heller glömt, hur J. A. Broms farit fram med folk och samhälle.