Hästhovarna trummade revelj på den hårdfrusna vägen, dogcartens höga, spensliga hjul surrade som insektsvingar ned emot staden. Ur brädhögar och bråten stucko tjogtals smutsiga Blekängsungar upp sina huvuden och glodde häpna på de stolt vajande plymerna.
Och kommissarien Lönrot gjorde fint honnör.
Ty det var i alla fall Björkenäsnåden, Roger Bernhusen de Sars' dotter och en mäktig brukspatronessa som körde över Blekängsbron, den urgamla gränsen mellan stad och land.
Och alla de Blekängsmadammer, som hava sitt bo vid den kungliga Sofiagatan, skyndade fram till sina väl igenklistrade fönster och tryckte trubbiga näsor och rödfnasiga kinder mot glaset.
Där for hon! Sicket as att vara utstyrd och grann! Och köra själv gubevars. Som om hon inte hade en karl för vart finger, vilket är mer, än en anständig kvinna bör hava.
Och Blekängsmadammerna tuggade sina förklädesband och tittade djupt i burken med kaffe och cikoria, den kära, ständigt sinande burken!
Men i Garvarebrunnsgränd tog dogcarten törn mot en ölskjuts, var nära att stjälpa, kom på rätt köl igen och skenade Storgatan fram. Herre jesses då! Hennes nåd var i sken! Nu reste hon sig och stod kapprak, hållande tömmarna med båda händer. I svängen nedför Torget kastades hon tillbaka på sätet, men sprang upp igen, lindade tömmarna kring armen. Och framför häradshövdingens hus stannade ekipaget med ett enda kraftigt ryck. Hästen ångade, skakade.
Löjtnant Björner, den äldste av tolv bröder och en ståtlig karl, skyndade ut och bjöd hennes nåd handen.
Då lämnade fru borgmästarinnan sitt fönster. Hon gick tvärs över den oeldade farstun och knackade på ämbetsrummet, där borgmästaren satt och talade förstånd med den olycklige skomakare Hagelin. Och när hon fått sin man ut i den oeldade farstun, värmde hon honom med denna nyhet:
—Karl, det är sant! Hon ska skiljas. Hon är inne hos Björner. Hon ska skiljas!