—Ja, ser du, pappa—Abraham drog på orden. Du behöver ju inte taga mera del av det, än vad du själv vill och orkar. Lantbruket kommer att skötas från Björkenäs. Och vad affärerna i övrigt beträffar, så ha vi tänkt på Lagerström—
—Lagerström—upprepade ingenjören och grinade som för något surt och beskt.
Men efter en stund slog han upp ögonen och sade:
—Ja visst är det en duktig karl. Marie hade rätt. Och huvudsaken är i alla fall, att vi hålla oss borta.—Han sa så, den där—vad är det han heter—Enok. Enok Ebenezar som Rothens gamla hund.—Jo, han var här i går. Han sa—att så länge det är en Broms med i spelet, så länge är det bara fråga om skoj och utpressning. Sa' han, ja—
—Uuhaa, gäspade doktorn ljudligt, tog sig en pris och nös med otrolig energi fyra fem gånger i rad. Ingenjören reste sig på armbågen.
—Du ja! kom det med en sjuklings lättretliga vrede. Du med dina
Bromsar, Krokar och Rothar! De ha mig just ett fint rykte—
—Bookar, rättade doktorn och vinkade fredligt med glaset. Bookar, Krokar och Rothar. Det är förbanne mig styvt folk. Emot de här fördömda utbölingarna. Skräp. Nej ser du, Bookar—kom det halvsovande. Det är folk hela dan. Mest om morgna förstås—
Julius Krok ruskade missbelåtet på huvudet och kröp ned i sängen.
Abraham drog över honom täcket och stoppade om.
—Och du får behålla din plats på Björkenäs?
—Ja, svarade Abraham.