I dessa halva lögner, halva sanningar spelade råttkungen en betydande roll. I sin glupskhet försmådde han ingenting: stolar, bord, kläder, porslin—allt slok kan. För att nu inte tala om potatis, mjöl och dylikt mera lättsmält. Hans avelsförmåga var utomordentlig, hans avkomma undergrävde hela Blekängen, förstörde bohag och kläder och hotade invånarna till liv och lem.
Förr i tiden hade råttkungen haft sin bostad i garvarebrunn. Det hade varit en lycklig tid för Blekängen, ty naturligtvis sökte råttorna främst sitt uppehälle i de rikas hem på söder. Men fabrikören hade haft den olyckliga tanken att torrlägga och fylla garvarebrunn. Och råttkungen hade flyttat till Blekängsbron.
Madam Andersson, som var en trovärdig kvinna, visste berätta att råttorna på en enda natt söndergnagt och bortsläpat en tvåmanssäng av äkta valnöt. Och madam Ekman, krogmadammen, som likväl icke var någon särdeles aktningsvärd kvinna, hade sett råttor ta blanka riksdalrar ur Tre Remmares disklåda.
—Och nu ska inte fabrikörn tvivla på mig, för fabrikörn vet att jag aldrig ljuger för fabrikörn, för det är en skam att ljuga. Men likafullt såg jag en råttfuling, som hade svansen pinfull med tolvskillingar och tioöringar. Och det kan inte förklaras på annat sätt än att hon först hade doppat svansen i lim, den otäckan—
J. A. Broms satte icke mycken tro till de råttlegender, som dagligen inskrekos i hans hörlur. Men nödlögnerna hämnade sig fruktansvärt på de stackars madammerna själva. Var de voro och vad de gjorde, hörde och såg och kände de råttor. Små, små möss gömde sig i träsockor, i strumpor, i sängkläderna. Stora fula råttor sutto i slaskhinkar, glodde ilsket, morrade och nafsade efter fingrarna. Det blev råttskräck. Madammerna vandrade omkring med högt uppskörtade kjolar, ständigt beväpnade med ugnsrakor, kvastkäppar, vedträn, som de icke vågade släppa ens under sömnen. De minsta barnen bäddades i korgar, som hängdes på brödspetten under taket. Och de större barnen vaknade mitt i natten, skreko på ljus, gräto och illfänades, så att far själv måste stiga upp, schasa på råttorna och daska om ungarna.
Skomakar Hagelin, församlingens äldste, en tänkande och behjärtad man, fick slutligen i uppdrag att frambära Blekängsbornas nöd inför stadsfullmäktige. Han utarbetade en hel liten historik över råttorna, "som ingalunda höra till de djur, om vilka Den Heliga Skrift talar med välvilja och aktning". Han nämnde i förbigående några ord om "en icke omöjligen existerande s. k. råttkonung, vars seder skola vara otuktiga och därför desto farligare och ovärdiga ett kristet samhälle, som även bland djuren bör beflita sig om tukt och hyfsning."
Herrar stadsfullmäktige behagade skratta. Doktor Roth yrkade frågans remitterande till en kommitté, "som ur ekonomisk, hygienisk, moralisk, biologisk och teologisk synpunkt måtte granska herr stadsfullmäktige Hagelins så märkliga meddelande". Det var mycket roligt och trevligt alltsamman, och änkan Carléns toddar tömdes under glam och stim. Men hos Blekängsmadammerna var känslan för det komiska föga utvecklad. De sågo sig övergivna av denna världens stora, de vände sig till Gud, som väl ändå till sist ska få bukt med alla sina skapade varelser, det må nu vara råttor eller stadsfullmäktige eller lärda doktorer.
* * * * *
Denna ödmjuka, tålmodiga hållning behagade icke Blekängsbarnen. De fingo alldeles för mycket stryk och alldeles för litet mat för de elaka råttornas skull, och de beslöto att bekriga och döda råttkungen. I spetsen för rörelsen ställde sig en söderflicka, den åttaåriga Louise Krok. Hon var modig, beskäftig och rådsnar.
På den tiden hade doktor Elis Eberhard Roth en foxterrier, som han kallade "sin fosterson" och åt vilken han givit namnen Enok Ebenezar. Enok Ebenezar var en sex sju år gammal, han hade i sin ungdom stått i ett ömt förhållande till änkan Carléns taxtik, som fött honom en son, Prick, en riktig fuling men en förträfflig råttdödare.