Dessutom hade Broms och Sörman sina "metoder".
Broms lånade ut pengar, Sörman förmedlade lånen som gåvos mot revers med ett eller två borgensnamn. Räntan var blygsam—sällan över 4-1/2%. Hela lånerörelsen var ju en sorts välgörenhetsinrättning, som uteslutande kom Bromsens arbetare till godo. Även som borgensmän godtogos endast Bromsens arbetare. Till slut fanns det icke en arbetare vid verkstaden eller vid tändsticksfabriken eller på annat sätt i Bromsens tjänst, som icke hade sitt namn förvarat på någon liten "lapp" i det chokladbruna kassaskåpet.
J. A. Broms var på det hela taget en beskedlig långivare. Omsättningarna försiggingo i regel utan svårigheter, och man skulle ha slarvat bra nog med räntorna, innan det blev tal om avdrag på lönen. Men det var en egenhet med dessa skuldsedlar, en egenhet, som på ett underbart sätt förlängde deras tillvaro: förfallodagen inträffade alltid mitt i vintern, då vedprisen stodo som högst, då nordnordvästen tjöt som argast i Blekängslådornas gluggar, då de välsignade ungarna måste ha skor på fötterna och någonting varmt i magen. Det fanns knappast exempel på, att en "lapp" kunde förfalla till betalning vid midsommartid. Det var en egenhet.
För J. A. Broms hade denna lånerörelse stor betydelse. Den ställde honom i ett innerligare förhållande till arbetarna. Den gav honom rätt att faderligt vårda, faderligt råda, faderligt tukta, där tuktan var av nöden. Framför allt gav den honom makt att stoppa alla okloka nybyggnadsplaner, alla fåvitska förslag att övergiva Blekängen, där man bodde så billigt och hade det så bra, så bra—
Men å andra sidan krävde en så vitt förgrenad rörelse otroligt mycket arbete och omtanke. Som säkerhet för sina pengar hade han endast arbetarnas löner och deras bohag. Lönerna voro lätta att kontrollera, bohaget svårare. En à två gånger i veckan inspekterade Broms eller Sörman pantbankens och möbelhandlare Isac Schönmayers lager. Men det fanns även andra utvägar för en otrogen arbetare att bedraga sin husbonde. Vem kunde kontrollera alla gårdfarihandlare? Vem kunde förhindra en hemlig export till landsbygden? Nej, varenda dag, varenda dag måste Bromsen vandra ur hus i hus och räkna persedlarna. Han måste också se till att bohaget icke förstördes, han måste läsa lagen för vårdslösa hustrur och för elaka ungar, som äro värre än råttor. Oupphörligen måste han göra omtaxeringar, avskrivningar, dag och natt måste han övervaka sitt Blekängskapital, leda rännilarna, så att de icke måtte förrinna i sanden. Det var ett Herkulesarbete.
Och till på köpet måste han övervaka Sörman, se till att den tjuvstrykern icke strök beck på fingrarna i uppbördstider.
Det var ett tröstlöst tungt, ett uppslitande, förslitande arbete. J. A. Broms hade varit en ståtlig karl, en karl med stursk näsa och präktig hållning. Han blev till sist tunn och urholkad, sliten och tom som ett av sina kattskinn. Han blev feg, han blev mörkrädd, han vakade i ångest och sov med maran.
"Satan har tvenne gestalter", brukade Hagelin säga, förklarande vissa texter. "I sen honom komma med upprätt, viskande svans, med hornen till väders och uppspärrat gap, med stora klor liksom ett lejons eller en tigers klor. Men om I då petar på honom med Kristi heliga kors så till sägandes och i bild förklarat, så skolen I se, att svansen slaknar, hornen falla av, käften går i lås och klorna krypa in som på den beskedligaste katta."
Ingen människa föll på den tanken att beröra fabrikören med Kristi kors—kanske skulle det icke heller på honom haft samma verkan som på satan. Men säkert är, att även Bromsen hade två gestalter. Och att han, då den gröna nattlampan flämtade och maran satt på lur, icke var stort farligare än den beskedligaste katta.
Det var emellertid en hemlighet och kunde sålunda icke minska respekten. Blekängsmadammerna voro i allmänhet fromma kvinnor, som avskydde svordomar och stygga ord. Men när de välsignade ungarna kommo inrusande med andan i halsen och skreko: "Mor, mor, nu kommer gubbfan!" gjorde de vanligen inga invändningar mot det okristliga namnet. De hade inte tid. Trasigt måste ställas undan och det prydligaste sättas fram. Matrester, vittnande om ett alltför gott kök, måste gömmas, och under tiden måste den upphetsade hjärnan framalstra en hel del nödlögner, okristliga men absolut nödvändiga.