—Jaså, det var då också besynnerligt. Kanske det inte var pappa, som bestämde, att det skulle bli en flicka?
Fru Marie sköt skulden på Gud, och Louise ångrade sin orättvisa misstanke.
—Å! suckade hon. Ja, jag kunde väl tro't. Den stackars pappa får ju aldrig bestämma någonting. Men mamma ska inte vara ledsen. Jag ska be Gud, så att mamma ska nog få en pojke i alla fall.
Louise bad. Men det tog sin tid att få Gud med på saken. Han ställde sig synbarligen tveksam, och Louise måste slutligen lova honom, att aldrig säga fula ord, som Blekängsbarnen gjorde, och att aldrig nypa syster Agnes. Det tog äntligen skruv. Fru Marie fick en son, som i dopet undfick namnet Abraham—ett alltför ståtligt namn för ett så litet kryp, tyckte Louise.
—Han skulle väl haft skägg då! påstod hon. För resten är han då allt bra lik en flicka. Jag hade verkligen trott, att det skulle vara större skillnad.
Hon var emellertid mycket förtjust i brodern, och hon ville med all makt förmå morfadern att komma och beskåda det nya barnet. Men gubben ville inte, hade icke tid.
—Ska inte morfar se på, när han badar?
—Nej, husch då, husch då!
—Ja men morfar skulle se, va han har för en liten söt stjärt.
Ingenting kunde locka morfar från hans papper. Broms' affärer blevo med varje år allt mera komplicerade. De båda fabrikerna voro jämförelsevis lättskötta, likaså maskinaffären—i trots av Krokens många galna idéer. Men Blekängen krävde vaksamhet och förslagenhet, krävde arbete både dag och natt. Det var ett svårlöst problem: att göra få och små förbättringar och likväl få arbetarna att bo kvar. Deras anspråk växte. Icke nog med att de ville ha alla hål tillstoppade, väggarna diktade, taken tätade—de fordrade också kakelugnar, vattenledning, uthus, fönster—gud vet allt. Och de hotade att flytta. Det fanns till och med en byggmästare, Larsson, som ville bygga åt dem. Lyckligtvis hade han små resurser, och Backarna voro fortfarande ej till salu.