—He, he, he. Husch då, att Lovan ska vara tillsammans med såna där elaka ungar. Stöt i golvet, Sörman, så att Lisen kommer och hämtar henne. Ska Lova komma igen i morgon?
—Ja, jag kan väl tänka det.
—Ska Lova ge morfar en kyss?
—Nej då, det gör Lova aldrig i livet.
Hon hyste icke någon större ömhet för morfadern, men hon höll det för sin plikt "att hjälpa gubben, eftersom han är så fasligt rädd". Och sedan hon fått en liten syster på halsen, fann hon det obetingat angenämare däruppe hos morfar. Syster Agnes "förde ett leverne", och syster Agnes hade dessutom lurat henne. Hon hade fått löfte på en bror. Och så fick hon en syster!
När Lisen badade den nyfödda i köket, smög Louise sig in i sängkammaren och kröp upp på sängkanten.
—Nu ska väl inte mamma vara ledsen längre, sade hon.
Fru Marie förklarade, att hon inte var ledsen alls—
—Jaså, det var också besynnerligt. Tror inte mamma, att jag hörde där uppe, att mamma både skrek och grät? Jo, det är snyggt! Jag var så ond, så jag kunde ha bitit pappa.
—Det var inte pappas fel—