Men när Abraham lade sin blöta nos mot hennes kind, blev hon mild igen, dansade polka med Abraham och lät pojkarna arbeta bäst de kunde. Plötsligt hoppade en stor råtta upp ur bäcken, skumpade långsamt och värdigt över gatan och försvann i en källarglugg. Pojkarna skreko, hundarna skällde och sleto i banden.
—Släpp dem inte! ropade Louise. Agnes måste gå hem med Abraham, för det börjar regna.
—Gå hem själv! sade Agnes.
Pojkarna förkunnade, att dammen var färdig. Vattnet började redan stiga upp på Blekängsgatan. Man måste handla. Men pojkarna hade fått myror i huvudet. Vem skulle egentligen få råttorna, de döda råttorna?
—Usch, ni får ta dem. Var så god. Men jag ska ha råttkungen, för jag vill visa onkel Roth, att han finns.
Det tyckte pojkarna var rättvist. De ställde sig på kant vid bäckkanten.
Louise gick själv ned i bäcken, vars vatten börjat sina, och knuffade
Enok Ebenezar under bron.
—Buss, Enok! Ta råttorna, råttorna, råttorna—
Sörmans flicka med de röda benen kom springande, andtruten och viktig.
—Hagelins pojke kommer, berättade hon.—Vilken av dem?
—Benjamin.