—Horungen, sade pojkarna. Men det förstod inte Louise.
—Jaså den. Jag kan då inte förstå, att Enok inte ger skall. Vi måste släppa dit Prick också.
Prick rusade genast in under bron och ställde till med ett förfärligt oväsen—Ä, de slåss, sade pojkarna.—Nej, de tar råttor, sade Louise. Passa på, säger jag er. Snart kommer de.
Pojkarna beväpnade sig med allehanda tillhyggen. Louise måste upp ur bäcken för att mota bort Agnes, som nyfiken närmat sig.
—Att du inte skäms. Ska du låta barnet se på ett sådant elände.
Under det att systrarna grälade med varandra och sökte trösta Abraham, som åter tagit till lipen, hade Benjamin Hagelin hunnit fram till bron. Han gjorde sig underkunnig om vad som förehades. Det var en mycket stillsam och betänksam gosse, sexton år gammal, blek och fet.
—Vem ska ha råttorna? frågade han. Och när han fått veta, hur delningen uppgjorts, sade han eftertänksamt:
—Ja, det kunde jag tro. Den djävla ungen ska ha det bästa alldeles som gubb-fan.
—Det är hon, som har hundarna, förklarade pojkarna.
—Ä—hundarna gör ju ingenting. De säger ju inte ett knyst. För resten är det väl ni, som ska slå ihjäl den. Inte kan den där flickslängan slå ihjäl en råtta inte.