Louise kom fram till dem, hon var upprörd men behärskad.
—Benjamin ska vara snäll och gå sin väg, sade hon. Benjamin har aldrig fått lov att vara med.
—Bryr jag mig om er, snorungar. Jag är, var jag är, och går, vart jag vill. Fördömda ynkryggar. Adjö med dig, blodsugareunge.
Därmed gick han. Louise följde honom, tills han lyckligen kommit förbi lille Abraham. Hade han sagt något till Abraham eller bara petat på honom, så skulle han ha fått. Men det gjorde han inte.
Louise återvände till bron. Pojkarna hade samlat sig kring en död råtta, som Prick kastat upp. Det var ett stort djur, men det var icke råttkungen. Prick hade återvänt in under bron, man hörde hur han flåsade och nosade.
En av pojkarna sade:
—Hör nu Lovis, varför ska Lovis ha råttkungen?
Louise svarade kort:
—Det har jag sagt.
—Det är väl inte ackurat säkert för det, menade pojkarna.