Louise bleknade, ögonen blevo stora och läpparna knepos ihop. Men hon behärskade sig och sade:
—Nu ska jag ha råttkungen. Hade ni bett vackert, så hade ni fått'en.
Men nu ska jag ha honom, därför att ni är elaka.
—Det ska vi väl se, sade pojken. Det är väl ändå vi, som byggt dammen.
—Understa dig inte, skrek Louise. Det är då också besynnerligt, ska vi ha slut på råtteländet eller ska vi inte—
Men vattnet, som dämts upp bakom bron, hade redan fått hjälp, bräder och stenar vräktes ikull och vattnet forsade in under bron. Ett skall och ett jämrande tjut! Prick kravlade sig fram mellan bräderna, borrade ned tassarna i dyn och lyckades hålla sig kvar, tills Louise fick tag i hans halsband. Prick var räddad. Men Enok Ebenezar rullades av vattnet över Blekängsbäckens stenar. Hans huvudskål var krossad.
—Enok, Enok! Älskade Enok, ropade Louise. Å, snälla barmhärtige Gud, fräls Enok!
Pojkarna lyckades få upp honom på land. Men när de sågo, att han var död, smögo de sig bort, skamflata och rädda. Louise tog Enok Ebenezar i famn och bar honom genom hela staden. Vattnet strömmade, tårarna strömmade, blodet strömmade. Det var en sorglig syn.
Blekängsgatan låg öde, bräderna ramlade utför bäcken, fastnade, bildade små dammar, bröto sig lösa och ramlade vidare. En allvarsam polisbetjänt kom vandrande gatan framåt, betraktade med häpnad den ovanliga mängd av gyttja, som kastats upp vid bron, sparkade på den döda råttan, skakade på huvudet och gick sin väg.
Efter en stund kom flickan med de röda strumporna och hennes bror. Flickan bar en trädgårdsspade, gossen släpade på en liten låda. Flickan tog fram ett tidningspapper, svepte den döda råttan däri och lade henne i lådan.
—Hon är allt söt ändå, stackars lilla råtta, sade gossen.