Flickan tog lådan och bar den över bron ut på åkern. Hon satte ned kistan och började gräva i jorden.
—Varför ska hon begravas? frågade gossen.
—För det är synd om'na, sade flickan.
—Ska vi ösa vatten på henne? frågade gossen.
—Nej, det är bara när en döps. Men vi ska läsa Gud som haver.
—Den kan Gusten med! sade gossen.
Och så läste de "Gud som haver"—flickan flytande och med "betoning", gossen stapplande och utan att komma till slutet. Han ville börja om från början igen. Men flickan tyckte, att det kunde vara nog, hon tog lillebror och spaden och släpade dem över bron.
Och därmed var råttkriget slut.
INGENJÖR KROK BADAR IHJÄL BLEKÄNGSBARNEN. BROMS GÖR FÖRLUSTER. OCH APOSTELN VAKAR
Vid fyllda fyratio år upphörde ingenjör Julius Krok med allt arbete. Maskinaffären gick bra, men ingenjören hade visat sig vara överflödig. Och likväl hade han gjort ganska mycket för den affären. Han hade bland annat låtit sätta upp två stora båglampor framför ingången, de första båglamporna i staden. Det var en väldig reklam, och dessutom inbillade han sig, att lamporna skulle verka uppryckande på stadens affärsliv. Krokens lampor betraktades länge som någonting märkvärdigt och utomordentligt luxuöst. Vid Mickelsmässan lockade de bönder som flugor. Och stadsborna själva stämde möte "under Krokens lampor", förebrådde sina lata och lättsinniga barn, att de "rände under Krokens lampor" och använde sig ofta av den ironiskt uddiga frasen: "Jag tror, du lyser värre än Krokens lampor!"