—Marie, skulle du inte vila dig?
—Vila mig? Hon såg upp, hela ansiktet log, men ögonen voro av gråsten, matta och uttryckslösa. Man kan väl inte vila sig jämt—
—Se på mig, hi, hi, fnittrade ingenjören till. Se bara på mig, Marie—
—Det är en annan sak, Julius. Du har dina tankar och funderingar. Inom familjen och dess närmaste omgivning betraktades ingenjören som en "tänkare". Och man bemötte honom fördenskull med en viss medlidsam vördnad. Detta förhållande var honom varken obekant eller obehagligt. Han kunde icke låta bli att kokettera med sin öronlock, och han kunde icke låta bli att kokettera med sina tankar. Han visste, att när han stirrade framför sig, tystnade barnens stoj, och när han snurrade öronlocken mellan fingrarna, bar Louise lillebror ut i köket eller in i barnkammaren. Den enda, som icke hyste någon vördnad för öronlocken, var lilla Agnes.
—Om pappa ändå ville klippa bort den tussen, sade hon, så skulle pappa se riktigt snygg ut.
När Agnes satt vid salsbordet och sydde dockkläder, gick ingenjören in till sig eller in till Louise och Abraham, som lekte i barnkammaren. Han gjorde en liten sned bugning för sin dotter och sade:
—Kära Louise, kan jag få sitta här en stund? Här är så varmt och skönt.
—O ja då, det fick han visst! Louise var välviljan själv, hon gjorde bekvämt för pappa, skulle nödvändigt lägga upp hans fötter på en stol, svepte honom i filtar och erbjöd sig till och med att springa upp till morfar efter kattskinn. Och hon gav Abraham stränga förmaningar.
—Gå nu inte sta och kladda på pappa, för då blir det smisk. Och hör sen!
Ingenjören höll en tidning för ansiktet och lyssnade på barnens joller. Det var nästan uteslutande Louise, som förde ordet. Hon kunde alla Blekängsmadammernas jeremiader utantill, hon kände livets, särskilt det äktenskapliga livets skuggsidor. Hon brukade gifta bort Abraham med dockan Vera. Det skedde medelst några hastigt frammumlade besvärjelser. Och sen brast stormen lös!