—Jaså! Det var besynnerligt. Tycker du, att det här är ett kristligt leverne? Kanske att du ska vara full varenda dag?
—Jag är inte full, sade. Abraham.
—Jaså? Inte det? Du kan ju inte stå på benen. Nog får en tåla att du tar dig ett glas, eftersom du är karl. Men du får sova i förstugan och hör sen! Jag vill inte veta av några konster, så att barnen ser det—
—Skulle ni inte kunna leka någonting vackert? frågade ingenjören. Till exempel, att Abraham är en prins, som drar ut på friarestråt. Och så dödar han en stor drake. Jag ska gärna vara draken, jag. Så här—titta—Och ingenjören grinade till sig på ett mycket diaboliskt sätt. Men Louise skakade på huvudet.
—Ja, du förstår, pappa, nog kan vi alltid. Men Abraham är alldeles för liten. Inte vet han, vad en drake är. Bara han blir stor så ska vi leka vackra lekar.
Ibland lekte hon, att Abraham var Enok Ebenezar, salig i åminnelse. Då måste han ligga stilla under pappas stol, vädra någon gång och morra men alltid vara mycket lydig. Under tiden berättade Louise historier från Blekängen, vad madam Andersson sa' om madam Ekman, och vad fru Sörman sa' om Benjamin Hagelin. Men helst berättade hon om madam Pettersson, madam Petterssons man och madam Petterssons tvillingar.
—Jo för ser du, pappa, de kalla honom Liter-Pelle, för när han gifte sig så drack han ut tre liter. Och han var så oredig på morgon när han vakna', så när han fick se madam Pettersson i sängen, så sa' han: Säg mig sanningens ord, Malin: Är vi gifta eller är vi bara förlovade? Och då sa' Malin, som sanningen var, att de var gifta, och så sa' hon, att han skulle skämmas, för annars hade hon minsann inte legat där. Och då sa' Liter-Pelle, den fulingen: Tvi vale mig stackare, jag trodde jag drömt.
Men vet du, vad onkel Roth sa'? För han var med, då Malin fick tvillingarna, för de var väl sjuka, de små kräken, kan jag tänka. Och när då Liter-Pelle kom hem om middan, så sa' onkel Roth: Jubla, Pettersson, jubla, det är tvillingar. Och nu så kallar de onkel Roth för jubeldoktorn. Det kan en veta, att det är ingenting att jubla åt. Men Liter-Pelle, den stollen, han är så glad och säger att kors i jösse namn, det lär ska vara mina pojkar båda två, efter vad Malin säger. Men madam Andersson säger, att han kan vara lagom stursk. För när man har flera hundra kronor skuld och avdrag på lönen för hyran, så ska man inte vara så överflödig, det går aldrig väl, säger madam Andersson.—
—Vovvovvov, skällde Abraham. Nu vill jag inte vara hund.
—Jaså, det var besynnerligt. Ja, då får du vara fattigt barn då. Hon ledde honom bort till kakelugnen och smorde honom i ansiktet med kol och aska. Abraham tog saken med ro, men ingenjören blev djupt upprörd.