—Nej fy då, Louise! Inte är alla fattiga barn så där smutsiga?
—Jo, det voro de visst det, påstod Louise. Är ett barn icke riktigt smutsigt, så är det icke något riktigt fattigt barn.
—Det var illa. Tänk om du och jag, om vi skulle ta och tvätta dem?
Ingenjören skämtade, men Louise tog det för kontant.
—Å, får de komma hit upp allesamman? Vi ska bada dem i Abrahams balja.
Och tvillingarna med!
Ingenjören drog i locken och bet sin mustasch. Han blev ivrig, kastade av sig filten och började vandra av och an i rummet. Abrahams balja var måhända icke lämpad för folkbad i större skala. Men det fanns andra utvägar. Byk- och brygghuset på söder. t.ex.? Ett otäckt gammalt ruckel visserligen, som icke använts på många herrans år. Men pannmur och panna funnos kvar. Och tunnbindaren kunde i hast slå ihop några kar. I hast skulle det ske, ty skedde det icke i hast, så skedde det aldrig!
Louise fick i uppdrag att förbereda barnen. Hon beskrev för dem badets behag, och hon talade om, att barn bli mycket snällare, sen de väl blivit rena. Och tänk, vad fin du ska bli! sade hon. Tänk om din mamma inte känner igen dig!
Det där skrämde barnen en smula och bland mödrarna restes ett segt motstånd. Nog kände man den stollige ingenjören. Männen hade han velat duscha, och nu ville han bada ihjäl ungstackarna. Men han skulle allt akta sig, det kunde bli fästning för mindre.
Doktor Roth, som understödde företaget med många råd och ännu flera speglosor, ansåg, att man borde vända sig till skolmästaren. Men han måste tas med lämpor. Magister Bäckman var en beläst man och en stor politikus. Han hade radikala åsikter i många stycken, men i fråga om barnavård höll han sig helst till det gamla.
—Nu skall det prövas, sade doktorn, när de båda herrarna klättrade uppför magisterns knarrande trätrappor. Nu ska det prövas, om vi äro kallade att styra folkens öden.