Magistern var en smula omornad efter middagsluren, han kammade sina testar med fingrarna och bugade.
Nej, se herr stadsläkare Roth och herr ingenjör Krok—det var en ära.
Ottilia, min hustru, jag har fått besök! Giv mig en nystärkt krage.
Behagar herr doktorn en pris snus?
Herrarna satte sig tysta och allvarliga. Doktorn snusade och nös, som endast doktor Roth kunde nysa. Därefter sade han:
—Magistern har väl hört den sista nyheten? Inte? Jo, nu må magistern tro!—
—Va'—va'—va' är det, herr doktor? Va' är det?—Ottilia, du glömmer att göra les honneurs.
Fru Ottilia steg in, lång och rak och en smula besvärad. Men doktorn kastade bomben.
—Mitt herrskap, sade han. Den femte maj lämnade stormakternas sändebud
Aten.
Skolmästaren knep ihop munnen, sköt ut hakan, så att det sträva skägget pekade i vädret. Han var överväldigad.
—Och det får jag veta först nu! Men vad var det jag sa', Ottilia? Vad sa' jag i påskas? Det går galet för Georg, sade jag. Han skulle aldrig farit till Grekland, det forna Hellas.
—Nej, det ska vara ett lågt stående folk, sade ingenjören. Doktorn började redogöra för grekernas hygieniska förhållanden, som han icke kände. Han målade svart i svart, övergick så småningom till mera närliggande förhållanden och hamnade i brygghuset på söder. När de lämnade magistern, var han entusiastisk badvän. Han tyckte icke om nyheter, men han kunde se saker i stort. Stormakternas sändebud, Hellas' förfall hade bragt honom till besinning.