I slutet av november kom det ett mäkta stort snöfall, som gjorde slut på ingenjörens och Abrahams skogsvandringar. Folk påstod, att snön snart skulle gå sin väg, åtminstone skulle julen slaska, eftersom Anders braska. Kylan höll i sig hela december. Snön knarrade, men blev slutligen hård som is. Skaren bar de tyngsta lass, så att man lät vara att skotta Björkenäsvägen. Nordnordvästen blåste stadigt, strök snöflagor från grenarna och lät dem rassla nedför Backarna. I Storån small det som kanonskott, och Blekängslådorna småsmattrade som kafferostare.
Madammerna började bliva oroliga. Ryggvärken höll dem vakna om nätterna. De tittade långt i kolbingen, eller gingo med händerna väl inrullade i förklädet runt vedstapeln på bakgården, den ynkliga lilla stapeln, som mest bestod av ris. Gummor och barn med säckar på ryggen ströko i mörkret omkring tändsticksfabriken och kolupplaget. J. A. Broms satte ut vakter. Men vakterna fingo fri täring på Tre Remmare och det svarta fnaset i kolbingen steg ända upp till kanten. Det var avverkning i Björkenässkogen, och spridda, dova slag av "spökyxor" hördes ännu vid midnatt. Men vedstaplarna vuxo obetydligt.
Luciadagen i skymningen gick madam Andersson upp på Backarna för att skära björkris. Backarna hade stått öde i många år, men icke förty såg madammen en stor grå hund ligga på förstukvisten. Han rörde varken på kropp eller svans, men han hade eld i ögonen och tungan hängde röd och lång ur käften. Nu var det jämnt tjugu år sedan baron de Sars sköt den sista vargen, en förfärlig best, som påstods ha gått ända fram till Tre Remmare för att få en sup i pälsen. Han på förstukvisten var således en spökvarg. Han varslade för vintern.
Barnen Sörman berättade för barnen Krok, att varulven vandrat på
Blekängsgatan. Han såg ut som en stor svart hund och hade bara tre ben.
Kastade man stål efter honom, så lyfte han på svansen och sprutade
etter, men ropade man tre gånger Kristi namn, så försvann han i marken.
Denna skildring stämde icke överens med Abrahams erfarenhet från
Tanningen. Men var och en vet, att varulven byter gestalt.
Vidare berättade barnen Sörman, att deras far nog skulle bli ihjälslagen. Det hade mor sagt. Flera arbetare hade avskedats från verkstaden och från fabriken. Och de hade svurit att hämnas på Sörman. Far brydde sig inte om det, men mor fick icke ro om nätterna. Hon hade skurit ett runt hål i rullgardinen, och där stod hon halva natten och stirrade ut i mörkret.—
J. A. Broms hade verkligen sett sig tvungen att inskränka driften både vid fabriken och vid verkstaden. Han gjorde det ogärna, ty avskedanden betydde förlust i hyror och osäkra fordringar. Men tiderna voro alltför dåliga. Inom staden hade fyra handlande måst uppgiva sin stat. Och änkan Carléns arvingar hade begärt moratorium. Det var farligt. Blev den affären icke klarerad på tillfredsställande sätt, så skulle det knaka i många knutar. Själve häradshövding Björner påstods vara illa däran. Han hade varit ute på Rogershus men icke blivit mottagen. Baronen hade insjuknat i difteri. Gamla gubben! Världen hade fått en knuff.
De avskedade arbetarna, ett trettiotal cirka, voro orimligt förvånade.
De hade aldrig varit med om dylikt, och hade inte tänkt sig möjligheten.
Skulle de inte ha arbete till dödagar?—Var står det skrivet? frågade
Bromsen. Nej, det stod inte skrivet någonstans och arbetarna gingo hem
till sina madammer, klöste sig bak öronen och sade:
—Nej, gubbfan har nog rätt, si. Det står inte skrivet.
Lyckligtvis var det slädföre och stor timmerkörsel i skogarna. Det var ovant arbete och hårt för dem, som skämts bort vid ångpannorna. Men det fick gå. Värst var det med matsäcken, som ibland måste lagas för både två och tre dagar, och med kläderna, som inte voro avsedda för utearbete. Men det fick gå. Förtjänsten var skaplig.
Trettondagsafton slog vädret om. Sydosten kom. Backarnas björkar raknade, snön smälte. Björkenäsvägen, som icke skottats, blev ofarbar och timmerkörslorna måste upphöra. Gud ske lov för värmen, sade Blekängsmadammerna, men de trettio avskedade blevo avskedade på nytt och gjorde intet annat dagsarbete än det, som görs på krogen.